En av bloggens svenske lesere, Bjørn Hald, som har vært evangelist og pastor i svenske frikirker, skriver i en kommentar her på bloggen blant annet dette:
Vi tillber inte vår Gud för att han är stor. Vi tillber Gud därför att han vågade bli liten - utan mänsklig härlighet.
Jeg opplever at Bjørn formidler guddommelig visdom. Når Tore Lende leste Bjørns kommentar, bryter han ut i en poetisk lovprisning. Selv blir jeg fylt av trang til å kaste meg til jorden og tilbe. Det er denne Gud jeg ønsker å tjene og det er kunnskapen om denne Gud jeg ønsker å se formidlet. Jeg opplever at dette er hva Paulus snakker om i første korinterbrev:
For Guds dårskap er visere enn menneskene, og Guds svakhet er sterkere enn menneskene. (Les gjerne hele avsnittet i linken).
Bjørn Hald skriver videre:
Detta har vi svårt att förmedla i praktfulla kyrkolokaler. Där arbetar vi för att allt skall vara så perfekt som möjligt. Men husförsamlingar har möjlighet att kommunisera detta. I hemmet kan vi vara de människor vi är. Där får vi vara sårbara och små. I hemmet behöver vi varandra.
Det var ved Guds dårskap at verdens frelser gikk rundt i ødemarken i Midt-Østen og ikke oppsøkte verdenshovedstaden Roma. Det var Guds dårskap at han ikke skrev ett ord eller satte igang et eneste byggeprosjekt. Jesus sier om sin "strategi":
Jeg priser deg, Far, himmelens og jordens Herre, fordi du har skjult dette for vise og forstandige, men åpenbart det for umyndige små.
Er det menneskelig visdom når vi kristne bygger våre imperier, prangende kirkebygg og store organisasjoner? Jeg tror det.
Menneskelig visdom sier at Gud skal tjenes i store kirker med kvalitet og høy kultur.
Guds dårskapsstrategi var å gi av sin Ånd til vanlige mennesker. Guds dårskapsstrategi var å danne seg en menighet av troende som kunne samles og tjene Ham og hverandre midt i hverdagen med de gaver han gir.
Dette har Guds Ånd talt gjentagne ganger opp gjennom historien. Hver eneste vekkelse og åndsutgytelse fører med seg de samme verdiene. Og like ofte faller vi mennesker tilbake inn i vår egen visdom som fører til stagnasjon og frafall.
Innlegg
5 kommentarer:
Jeg forundrer meg stadig mer over en del kommentarer på denne bloggen. Jeg tror at det vil være nyttig å gjøre opp en form for status. Mine ord er faktisk ikke primært ment som et svar bare på dette ene innlegget, men litt mer en generell betraktning.
Jeg mener enkelte innlegg tydelig reflekterer nettopp de holdninger som man ønsker å ta avstand fra. Det skrives så mye negativt om menigheter, pastorer og andre ledere at jeg blir mer og mer forundret. Jeg mener disse innlegg viser noen av de styggeste sidene ved det hierarkiske systemene, nemlig at man setter seg høyt på sin pidestall mens man slår og kritiserer andre for deres feil og mangler.
I dag leser jeg at Are mener det er guddommelig visdom i den generell beskrivelse av menigheter som Björn Hald gir ved å skrive:
“Där arbetar vi för att allt skall vara så perfekt som möjligt. Men husförsamlingar har möjlighet att kommunisera detta. I hemmet kan vi vara de människor vi är. Där får vi vara sårbara och små. I hemmet behöver vi varandra.”
I beste fall kan jeg nok være enig i at dette delvis uttrykker guddommelig visdom, men det kan også oppfattes som noe helt annet, nemlig en generell fordømmelse av andre brødre og søstrer. Det er ikke nødvendigvis riktig at bare en bestemt type menighet eller kirkesamfunn er opptatt av å ta seg av svake og trengende. Heller ikke er det nødvendigvis riktig at det bare er i den menighet eller trossamfunn man selv tilhører eller sympatiserer for at ekthet vektlegges, og man kan få være sårbar og liten. For å si det kort, det er tøys å hevde at: “der arbeider de (vi) for at alt skal være perfekt”. Jeg arbeider for at synderne skal ha en plass i menigheten og at helliggjørelse skal forståes i sammenheng med Den Hellige Ånds arbeid i den enkelte av oss. Jeg oppfordrer til å slutte med disse stadige negative insinuasjoner.
Selvfølgelig er jeg klar over at den menighet som jeg selv til en hver tid er en del av er en ufullkommen menighet, men det er jo også tilfelle med alle andre menigheter. Likevel ser jeg, i de tildels svært så ufullkomne menigheter som jeg kjenner, et inderlig ønske om å tjene både Gud og mennesker. Man ser på sine kirkebygg som et verktøy beregnet på å nå andre med evangeliet, ikke som noe eksklusivt og selvopphøyende.
Jeg synes fremdeles jeg har veldig mye å lære av Are. jeg håper at han fortsatt kan være en “mentor” for meg. Jeg har 100 % sympati for hans ønske om en helhjertet Jesus-relasjon. Jeg ser med den største respekt på det store arbeid han trofast har utført for Jesus. Jeg tror at hans fokus på småfellesskapet er veldig viktig og at vi i andre menigheter har mye å lære av nettopp det fokus. Det vil være utrolig bittert dersom Ares fine initiativ smuldrer hen til å bli en gruppe som blir tydeligst på fordømmelse og selvopphøyelse, jeg tror at dersom man ikke forandrer kurs vil man havne i den grøfta.
Takk, Helge Terje, for en engasjert og oppriktig kommentar!
Du ønsker at folk skal slutte å skrive her på bloggen om kristne gudstjenester at "Där arbetar vi för att allt skall vara så perfekt som möjligt", som Bjørn Hald gjorde på min blogg nylig.
Å karakterisere denne iakttagelse fra Bjørn Hald sin side som tøys, synes jeg er urimelig. Personlig har jeg overvært en del gudstjenester, og synes at dette med god grunn kan sies. Det kan selvfølgelig også sies positive ting om våre gudstjenester, men denne påstanden er en stadig større del av bildet.
Jeg har i mange fora sagt at våre gudstjenester er blitt de "begavedes arena". Jeg synes Helge Terje burde være mer opptatt av hvorfor en så liten andel av de kristne oppsøker det kristne fellesskapet, framfor å forsøke å kneble de som søker svar.
En del av dette svaret tror jeg er at streben etter det perfekte i våre gudstjenester har i sterk grad bidratt til å forkrøble det allmenne prestedømmet. Profesjonelle pastorer bidrar i sterk grad til dette, og synes ikke å ta grep for å endre utviklingen. Tvert imot, for å forsvare sin stilling og avlønning, må man bevise at det er behov for sine eksklusive tjenester, på bekostning av det almenne prestedømmet.
Å kneble og stemple kritiske røster har desverre vært en del av kulturen i våre religiøse hierarkier. Å være kritisk, har vært det samme som å plassere seg utenfor. Om ikke andre steder, så skal iallefall denne bloggen være et forum for fri og uredd samtale om det som ligger oss mest av alt på hjertet: De troendes samlinger, ecclesia.
Jeg kan ha hatt noen anfektelser?
Jeg har tenkt på det jeg har skrevet. Jeg ønsker ikke å være eksklusiv. Og jeg leste Helge Terje Gilbrant sin refleksjon.
Har i kveld vært på møte i pinsemenighten på Nærbø. Min gamle venn Bjørg Bergmann talte - har ikke truffet han på 30 år.
Han representerer en helt annen menighetskultur enn meg. Han har store vekkelsesmøter i mange land. Han snakker om megakirket. Han opptrer på Pat Robertsons 700 club - blant annet. Og dyrker trolig den pastorstyrte "foretakskirke"?
Jeg lot meg likevel velsigne og begeistre - og inspirere. Takk Bjørn..!!!
Jeg vil gi ære og respekt - og takk til Gud.
Og jeg leste Jan Otto Johansens vitnesbyrd i Vårt Land lørdag - om hans vei fra pinsemenigheten til den katolske kirke. Og jeg lot meg inspirere...
Og i september drar vi trolig på Skjervheim-seminar (www.skjervheimseminar.no) og vi møter "kultureliten".
Vi hører hjemme blant samfunnets utstøtte og marginaliserte - men tar spranget.
Jeg gledet meg over Bergmanns erfaringer - over hans forståelse av Jesu død og oppstandelse.
Vi har så mye felles...
og likevel skilles trolig våre veier på noen punkter.
Vi må trolig gå den veien Are og Wolfgang diffust har skissert?
Om ikke annet vil vi stå på sidelinjen og heie dem frem.
Det handler om hvoran vi skal oppfylle misjonsbefalingen og gjøre dem til disipler.
Jeg ønsker å treffe dere mine kjære brødre ansikt til ansikt.
Vi er på vei.
Hej, Helge Terje!
Tack, för dina synpunkter. Jag uppfattar att du är något kritisk till vad jag skriver. Låt mig då först säga att du måste ta det för vad det var menat att vara; en uppmuntran till Are att försöka förverkliga sin tanke att kalla Per-Axel Sverker för att föreläsa om "Husförsamlingen". Per-Axel var en av mina lärare när jag studerade vid Örebro teologiska högskola, och den teolog och förkunnare som i särklass varit mest betydelsefull för min egen andliga utveckling. Därav min glädje, som gammal norman, att han kanske kan få möjlighet att dela med sig av sin gedigna erfarenhet och teologiska kunnskap i fedrelandet.
Själv har jag ingen anledning att sätta mig på några höga hästar. Jag är faktiskt del av den kyrka jag har synpunkter på. Jag är medveten om att jag och alla andra kristna är, som Luther säger, rättfärdiga och syndare. Jag själv och kyrkan är märkta av detta. Ser man det på detta sätt finns det ingen anledning att förhäva sig. Man är allt för väl medveten om sin egen svaghet.
Jag uppfattar detta som ett forum där man får ventilera sina tankar. Och, som jag ser det, kräver den gudstjänstform, där estraden är det centrala professionalitet. Vi är bortskämda med god underhållning i dag. Och trotts att vi vet att gudstjänsten inte är underhållning, så ställer vi medvetet eller omedvetet höga krav på det som försiggår på estraden. Därtill bör det sägas att om man lyssnar på en pastor som har förkunnelse och bibelundervisning som sitt levebröd kan och bör man ställa höga krav på god teologisk reflektion. Trotts detta måste vi erkänna att tillväxten inte blivit vad vi hoppats på.
Frågan är vilka signaler all vår outtalade teologi förmedlar. Vilket språk talar de fina bilarna på parkeringsplattsen? Vilken teologi uppenbaras i kostymprydda herrar med slips? Vad förmedlar vi genom vackra kyrkobyggnader och proffsiga ljudanläggningar? Helt klart är att detta säger en hel del om vad som är viktigt för oss, vad vi är villga att sattsa pengar på. Allt detta yttre blir en "härlighetsteologi" som fördunklar "korsteologin".
Vad hjälper det då om vi tycker oss ha ett fantastiskt verktyg i våra kyrkolokaler, om dessa inte fungerar för uppgiften?
Självklart är det så att det fungerar bättre på vissa ställen. Och det måste man glädja sig åt. Men måhända är husförsamlingen ett bättre sätt, åtminstonde ett kompleterande sätt att vara församling. Är detta kanske ett mer fungerande verktyg?
Problemet ligger kanske i att vi många gånger är så nöjda med de verktyg vi har, trotts att de fungerar dåligt. Jag frågar mig själv: "Var tog nöden över min nästas lidande vägen? Vad hände med entusiasmen att berätta om Jesus? Varför våndas jag inte över att det har blivit så lite frukt i mitt eget kristenliv?" Kan likgiltigheten inför evangeliet vara en orsak till att vi inte reflekterar så mycket över vilka verktyg vi använder? Frågorna är inte menat för någon särskilld församling eller rörelse. Jag ställer den till västvärldens kyrka, där också jag är en del. Jag tror det är på tiden att vi återupptäcker bönen som följt kyrkan genom århundraden: "Kyrie Eleison" - Herre förbarma dig!
Även husförsamlingar kan utväcklas till en exkulderande mysgemenskap, där människor i marginalen känner sig utanför. Även vackra hem kan utestänga. Men jag tror husförsamlingen har lättare att skapa närhet, öppenhet och gemenskap än våra stora församlingar. Vi vill också få en spridning av vittnesbördet om Jesus på detta sätt. Husförsamlingen öppnar upp för det allmäna prästadömet. Det är också lättare att bjuda någon hem till sig än till kyrkan. Flera punkter skulle kunna läggas till, men det har Are redan gjort så förtjänstfullt.
Jag har här försökt att tydliggöra något av vad jag ville ha sagt. Det är inte menat som kritik, utan ett uttryck för egen frustration och längtan efter något som på ett bättre sätt förmedlar och förvaltar evangeliet.
Säkert kommer kristna att välja olika modeller för församlingsliv också i fortsättningen. Låt oss tro varandra om gott. Men låt oss också våga utmana varandra med evangeliets radikala budskap.
Med tillönskan om Guds välsignelse i rikt mått.
"Frågan är vilka signaler all vår outtalade teologi förmedlar. "
funderer Bjørn. Det gjør også jeg.
Bygningene, the sanctuaries, parkeringsplassene, embetene, menneskers plasseringen i helligdommenn, stolradene som er vent mot sentrum. Profesjonilteten, musikken, sangen, samblandingen med staten o.m. Er media budskapet? Er formen budskapet?
Legg inn en kommentar