tirsdag, januar 24, 2006

Nordquelle og jeg

Erik3
Erik Andersen Nordquelle (1858-1938)
Foto: Asbjørn Froholt


6 Barrat
Lewi Pethrus og T. B. Barratt
Foto: Pingstrørelsens Informationscentrum
Lewi Pethrus treffer Barratt i Oslo i 1907
og samtaler om åndsdåpen.

Ivrige lesere av min blogg har registrert at jeg er opptatt av våre røtter som pinsevenner, hvilke verdier vi engang hadde og dermed hvilke verdier vi har forlatt eller er i ferd med å forlate.

Denne interessen fører til at jeg fra tid til annen dykker ned i historisk materiale. Og i går kveld kom jeg over interessant stoff delvis i form av utdrag av en hovedoppgave om De Frie Evangeliske forsamlinger skrevet av Asbjørn Froholt.

Der fant jeg informasjon om pinsevekkelsens tidlige historie som jeg antar ikke vil bli spesielt vektlagt under det forestående 100-års jubiléet. Først det alle pinsevenner vet:

- Pinsevekkelsens far og apostel i Norge og Europa, T. B. Barratt, ble åndsdøpt i New York i 1906 og pinsevekkelsen var et faktum i Norge.
- Barratt var metodist, og forsøkte å fortsette å være det tiltross for angrep og motstand. Hans store tanke var at Åndens dåp var en erfaring for alle og at den ville forene de kristne.
- Først i 1916 tar Barratt initiativ til en egen pinsemenighet, Filadelfia Oslo.

Så kommer 10.000-kroners spørsmålet: Hvor befant pinsevekkelsen seg fra 1906 til 1916?

Svar: Hos De Frie Venner!

Den Frie Bevegelsen ble etablert i Oslo i 1899 av Erik Andersen Nordquelle (1858-1938) i Forsamlingen Møllergaten 38. Denne bevegelsen spredte seg raskt i vekkelsesmiljøer over hele landet. Erik Andersen Nordquelle hadde en åndsopplevelse i 1891, som var bakgrunnen til at han gikk ut av Misjonsforbundet. Da Barratt kom tilbake fra USA med sin åndsopplevelse, møtte han stor motstand i alle kirkesamfunn. Men Den Frie Bevegelsen tok imot Barratts erfaring og åndsdåpslære med åpne armer.

I 1916 var det 200 forsamlinger i Den Frie Bevegelsen over hele landet og alle var preget av pinsevekkelsen. Men så begynte krigen som varte fra 1916 til slutten av 40-tallet.

Den Frie Bevegelsen viste seg å være litt for fri for Barratt, for å si det mildt. Erik Andersen Nordquelle hadde forkynt og lagt inn noen verdier i Den Frie Bevegelsen som ikke var akseptable for Barratt:

- Overhodet ingen organisering av menighetene.
- Det skulle forresten ikke hete menighet (det begrepet var forbeholdt den universale menighet), det skulle hete forsamlinger.
- Forsamlingene skulle ikke ha lederskap eller forstander.
- Forsamlingene skulle ikke ha medlemsskap eller medlemsregister.
- Forsamlingen skulle ikke ha annet navn enn gateadressen (derav Forsamlingen Møllergaten 38).
- Man ble ikke “medlem” ved dåp og man måtte ikke være døpt for å kjenne tilhørighet.
- Årsak til alt dette: Ikke danne nytt kirkesamfunn, kun vennesamfunn for kristne som hadde funnet friheten og hvilen i Kristus.

Barratt og Lewi Pethrus utmyntet et felles menighetsyn: Menighetene skulle organiseres med eldsteråd, forstander og medlemsprotokoll. Dåp med full neddykning var forutsetning for medlemsskap. I mellomkrigstiden ble det sendt ut skarer av evangelister med oppdrag å ordne menighetene etter de nye retningslinjene.

Dette skapte splittelse i så å si samtlige av de 200 forsamlinger i Den Frie Bevegelsen. Striden stod om både menighetsordningen og synet på åndsdåpen. De tidlige pinsevennene lærte at åndsdåpen med tunger som tegn var kvalifiserende til tjeneste. Det vil si, talte du ikke i tunger, fikk du ingen tjeneste i menigheten.

Barratt skrev i 1925: “Men de løse forhold som råder blant en masse frie kristne, vil aldri skape og bære en dyp åndelig revolusjon fram til seier. Det er de tett sammensluttede tropper, med ett mål, én tanke, én felles plan, som når fram. De andre vil forsvinne i den store massen. De spredes når deres leder forsvinner. Slutt deg til en helt ut bibelsk menighet.”

Flesteparten av vennene i Den Frie Bevegelsen sluttet seg til de "bibelske" pinsemenighetene, og det ble rapportert i Byposten (idag Korsets Seier) om store framganger og mange som ble vunnet. Sannheten er at veksten ikke bestod i bare genuine omvendelser - det var mange kristne som konverterte. Noe som stemmer med den manglende dynamikken pinsevekkelsen kunne oppvise når potensialet for konverteringer var utnyttet.

Den Frie Bevegelsen ble til De Frie Evangeliske Forsamlinger (DFEF) eller De Frie Venner som de kalles idag. Bevegelsen består av 70 forsamlinger og har ca. 10.000 medlemmer. Idag er nyansene i synet på åndsdåpen i forhold til Pinsebevegelsen usynlige og DFEF er en like godt organisert bevegelse som Pinsebevegelsen.

Men fortsatt kan en under debatten om framtidig ytterligere organisering eller ikke av DFEF høre "la oss ikke atter legges under trelleåket, la oss ikke bevege oss mot Egypten, men mot Kanaan, ..."

Altså, vennesamfunnene i Den Frie Bevegelsen var utrolig mer radikale enn jeg kjente til. Mange av verdiene de stod for, kan jeg absolutt slutte meg til.

Når det gjelder forholdet mellom DFEF og Pinsebevegelsen idag, har jeg følgende konkrete forslag til resolusjonskverna under Predikantkonferansen i jubileumsåret:

"Til De Frie Evangeliske Forsamlinger: Unnskyld!"

Den resolusjonen vil omgående føre til at vi får 70 nye pinsemenigheter.

Technorati Tags: , , , ,


Share/Save/Bookmark

4 kommentarer:

Geir Øynes sa...

Jeg har også lest en del om De Frie Evangeliske Forsamlinger og Erik A. Nordquelle. Interessant at du tar frem den saken nå. Det ville jo være sensasjonellt hvis Pinsevennenes Predikantkonferanse skulle komme til å gjøre som du foreslår. Men det ville vært på sin plass!
Spørsmåler er imidlertid om vi ville få så mange flere pinsemenigheter av den grunn? Det ville vel bli noen, men jeg tror også at det ville bli mange flere "Frie Venner"-forsamlinger. Jeg tror det er mange pinsevenner som kunne ha tenkt seg å være tilsluttet "Frie Venner".
Jeg tror det ligger mye "ubrutt mark" i pinseforsamlingene i Norge som ikke kommer fram i dagen p.g.a. det organiserte "kirkesamfunnet" pinsebevegelsen mer og mindre er blitt.

Are Karlsen sa...

Geir,
Jeg tror at hele DFEF ville gå inn i Pinsebevegelsen. De gamle verdiene fra Nordquelles tid tror jeg nå i praksis er borte, men jeg kjenner forholdene internt i DFEF for lite.

Jeg tror de brutale splittelsene før krigen er det som fortsatt hindrer. I den hovedoppgaven jeg viser til, synes jeg det kom fram en del bitterhet omkring det. Men idag tror jeg et "unnskyld" hadde vært det som skal til for en gjenforening.

Anonym sa...

BRÄNN KYRKAN !!!

Ska man anta att kristenheten har tappat fotfästet totalt? Antalet plumpar i historien är så många att det är genant och att dagens kristenhet är i kris går det inte längre att blunda för.

Är det inte dags att kapitulera i vår stolthet, punktera våra luftslott och erkänna för oss själva att det är dags att börja om, helt från början?

Vad och vem är det vi tror på egentligen? Håller de sanna lärjungarna på att dö ut?

Kommunister, högerextremister, miljövänner och djurrättsaktivister. Feminister, antirasister, Jehovas vittnen och Hare Krishna. Ingen behöver någonsin fundera på vad de står för. De syns, på gatorna och torgen, de förmedlar sin mening på flygblad och i fanzines, i debatterna och i tidningsspalterna. Deras engagemang är så brinnande att man måste respektera dem vare sig man håller med eller inte.

Vi kristna sitter instängda i våra unkna kyrksalar och ber om väckelse och hoppas att folk skall råka trilla in i kyrkan. Men skulle någon udda figur råka göra just detta är det allt för vanligt att han får vända i brist på plats och förståelse. En eller ett par gånger per år gör vi en "utåtriktad satsning" då vi skickar ut en förskrämd ungdomskör att sjunga på något torg alternativt att vi hittar på någon "häftig" aktivitet som ska "dra folk till kyrkan".

Men någon egentlig kommunikation med andra människor har inte skett. är vi så jäkla stroppiga att vi inte kan gå ut och samtala med en medmänniska som har en annan uppfattning eller tro på livet, på en nivå där vi faktiskt är beredda att lyssna och lära? är det så att vi, när det kommer till kritan, inte är tillräckligt engagerade? Inte har tillräckligt med kärlek? Vet vi inte riktigt vad vi själva tror på, vilket gör oss rädda för konfrontation och ifrågasättande? är vi där vi tycker att vi ska vara eller ska vi söka förändring?

Hur levde Jesus och dom första lärjungarna?

Vi kan nog vara ganska överrens om att deras första prioritet inte var att bygga nån fet kyrka med dyra målningar och en 40 meters orgel. Vi moderna kristna är barn av vår samtid och lägger energi och tid på det materiella och med att bygga upp en glittrig fasad.
Men bakom ligger liken och ruttnar, och det stinker!

Det verkar knappt finnas någon kärlek kvar, och det kommer inte att bli bättre så länge vi vägrar att till 100% förändras av den Gudomliga kärlek som vi än så länge bara känt försmaken av. Annars kommer stanken att förbli och vad har vi då att ge av oss själva? Inget som är speciellt aptitretande.

Folk runt omkring oss är inte dumma och vi har ögonen på oss. De känner när det inte är äkta eller när vi inte talar sanning! Folk vill inte ha hyckleri för det möter de varje dag. Men smaken av äkta kärlek, omtanke och acceptans söker alla. Om inte vi kan ge dem det, vart ska de då gå?

Den första tiden i kristendomens historia präglades av människor, som med brinnande hjärtan och med gudagivet mod, genomdrev en kärlekens revolution. De skrämdes inte ens av dödshoten från det romerska väldet och det religiösa etablissemanget. Vi ser inte så mycket av det i vårt land i dag.
I Sverige finns knappt tillstymmelsen till förföljelse. Och skälet är enkelt. Sveriges kristenhet hotar ingen, inte ens Hin Onde själv. Så vad har han att förfölja? Och så länge vi sover och beter oss som alla andra spelar vi honom helt i händerna.

Vi går till och med hans ärenden. När vi kristna väl öppnar käften är det ofta för att kasta skit på någon annan församling eller samfund.
Vitsen med att överhuvudtaget ha olika samfund är i från början obegriplig. Vi tror väl ändå på samma Gud?! är historiska schismer och teologiska meningsskiljaktigheter verkligen skäl nog att hålla fast vid denna obibliska struktur? Kyrkan borde kunna vara en plats för olika meningar och ifrågasättande under samma tak. Annars dödar vi ju vårt eget tänkande och vår individuella utveckling i tron. Vi tror att samfund enbart skapar klyftor och splittring mellan församlingarna. Bort det.

Men det är inte kört för Guds folk. Det engagemang som faktiskt finns, den kärlek och den kampvilja som pyr i den kyrkliga undervegetationen är en början. Men för att kristenheten skall kunna resa sig som den Guds ambassad som det var tänkt krävs en allomfattande attitydförändring.

Mycket av det vi byggt upp är fött av oss själva och inte av Gud. Vi lägger ner så mycket energi på sånt som redan är dödsdömt. Vi kan samla ihop miljontals kronor för att köpa oss en ny orgel eller för att skaffa oss ännu större och pampigare församlingslokaler, medan folk utanför på gatan är utan tak över huvudet och inte har mat för dagen.

Guds församling hör inte hemma i kyrkolokalerna. Guds församling skall inte ägna sig åt "utåtriktad verksamhet". Guds församling skall vara ute hela tiden, på gatorna, bland folk, på kaféer, barer, i hemmen, varhelst människor möts och ge kärlek, tid, mat och husrum eller vad som kan behövas. Ge konkreta bevis på Guds kärlek.

Vi måste börja söka Gud på allvar och se vad han verkligen vill, men också göra oss beredda att ta konsekvenserna av det. Tänk om vi skulle ge oss på att försöka leva så som Jesus faktisk lärde. Om det krävs att vi bränner våra kyrkor för att vi ska få ändan ur vagnen, så låt oss göra just detta.

Vi kan inte leva på våra föräldrars eller någon annans tro och traditioner. Vi måste möta Gud på ett personligt plan. Annars kommer det inte att hålla! Vi kan ju inte gå omkring och leva i ovisshet om vad vi tror på.

Om Gud finns, så tål han att prövas!


www.teklaknos.com

Are Karlsen sa...

Må Herrens ild brenne bort alt som stenger for Guds Rike i mitt liv!